"Vad som händer om begreppet partnerskap försvinner ur lagstiftningen är både lätt och svårt att svara på. Lätt i den meningen att utgångspunkten för Svenska kyrkans välsignelse varit att partnerskapet är en rättsligt reglerad samlevnadsform, och finns den inte så kan den inte välsignas.
Svårt i den meningen att om äktenskap mellan samkönade ska kunna ingås i kyrkan, så krävs det en djupgående omtolkning av äktenskapet som bred religiös, kulturell och kyrklig tradition."
Hur blir det då om saken ställs på sin spets?
Gunnar Sibbmark, kyrkomötets moderate ordförande, röstade ja till en svenskkyrklig välsignelseakt, men konstaterade samtidigt i Kyrkans tidning 44/2005:
"För mig är det en väldigt stor skillnad mellan vigselakt och välsignelseakt – idag hade jag inte kunnat säga ja till en vigselakt för homosexuella."
Hur många som i likhet med Sibbmark drar (eller drog) en avgörande skiljelinje mellan välsignelse och vigsel är oklart. Men Johan Dalman, den handläggare vid kyrkokansliet i Uppsala som hade berett frågan inför kyrkomötet, konstaterade i Kyrkans tidning 44/2005:
"En förutsättning för att det över huvud taget blev ett beslut i kyrkomötet var att man inte använde samma begrepp för homosexuella som för heterosexuella. Att särskilja äktenskapet som något förbehållet man och kvinna var viktigt."
Inför det senaste kyrkovalet ställde Kyrkans tidning ett antal frågor till cirka 450 kandidater som stod på valbar plats. Utifrån valresultatet gjorde tidningen senare en genomgång av svaren för att få en bild av hur det nyvalda kyrkomötet ställde sig i, bland annat, frågan om vigsel för samkönade par. (Frågan handlade alltså uttryckligen om vigsel och inte om en välsignelseakt.) 52 procent av de nyvalda sa ja till vigsel för samkönade par, bara en tredjedel var negativt inställda.
Visst har Wejryd rätt i att ett bejakande av "samkönade äktenskap" förutsätter en "djupgående omtolkning", vilket inte precis är någon liten sak i sammanhanget. Men det är inte han som bestämmer i Svenska kyrkan. Det gör politikerna.
