Påven i Turkiet

Benedikt XVI inledde sin Angelusbön i söndags med en hälsning att han med djup rörelse inväntar "mötet med den lilla katolska kommuniteten i Turkiet som alltid finns i mitt hjärta, och jag väntar på att få ena mig broderligt med ortodoxa kyrkan för firandet av aposteln Andreas".

Påvens resa kan få återverkningar i många sammanhang.

Besöket hos den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomeus I, är sig en viktig händelse, som markerar närheten mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa systerkyrkorna. Men patriarken hoppas också att påvens besök kan bidra till framsteg i frågor som rör religionsfrihet och mänskliga rättigheter i Turkiet.

Detta är frågor som i allra högsta grad är aktuella i samband med de turkiska ambitionerna att ansluta till EU. Ett av unionens villkor är att Turkiet ger juridiskt erkännande åt patriarken, rapporterar Vatikanradion. Det är lätt att förstå att patriarken hoppas att ett EU-medlemskap skulle ha en välgörande inverkan på utvecklingen i Turkiet. Men frågan rymmer också andra dimensioner och det är ingen hemlighet att påven under sin tid som kardinal betraktade ett turkiskt medlemskap i unionen med påtaglig skepsis.

En annan viktig aspekt av resan är, givetvis, att sökljuset åter riktas mot relationerna mellan kristna och muslimer. (Katolsk Observatör har påpassligt publicerat en översättning av kardinal George Pells artikel Islam och vi.)

Hur kommer påven att tas emot i Turkiet? Blir det omfattande protester, kanske våldsamheter? Snart vet vi.

Den turkiske premiärministern har tydligen för avsikt att, trots tidigare besked om motsatsen, hälsa påven välkommen. Men Erdogan hinner kanske ändra sig en gång till innan planet landar ...