Förtexterna är de snyggaste som har smyckat en Bondfilm. Just det. Nu har jag sett Casino Royale. (Och jag vill varna för att mina kommentarer innehåller åtminstone ett avslöjande som möjligen kan minska spänningen för den som inte har sett filmen.)Daniel Craig fungerar bra som actionhjälte. Men är han James Bond? Jag tror att han skulle kunna bli det. Med rätt regi (och rätt armbandsur). Om Craig verkar bekant, kan jag för övrigt meddela att han tidigare har spelat Guy Crouchback i filmatiseringen av Evelyn Waughs Sword of Honour.
Mads Mikkelsen i rollen som Le Chiffre är perfekt. En av de mest trovärdigt frånstötande Bondskurkarna hittills. Gråter blod (en fysisk egenhet av just det slag som Ian Fleming tycks ha varit så fascinerad av). Feg, dessutom. Och ateist.
Apropå tro och otro kan man notera att Bond efter den vidriga tortyren (också den helt i Flemings anda) återhämtar sig på ett vackert beläget sjukhem där han vårdas av nunnor och lyssnar till kyrkklockornas klang. Men det teologiskt mest intressanta med Casino Royale är förstås friköpstemat. Vesper Lynd offrar sitt liv, för att rädda Bonds (tidigare har vi fått veta att hon kommer från en katolsk familj och oroar sig för Bonds själ).
Casino Royale är en förhållandevis djärv film. Den bryter med mycket av det som har varit. Den söker efter en förnyelse av genren genom att anknyta till rötterna, det vill säga Ian Flemings romaner. Men jag önskar att man hade kunnat gå ännu längre.
Tänk om någon kunde göra en trogen filmatisering av den första Bondboken och låta den utspela sig på femtiotalet. Kanske ingen given kassako, men möjligen en riktigt sevärd film.
